Snart är vi i Vietnam, del 3

Väl framme i Nanning var det dags att ännu en gång att leta efter biljetter, den här gången till Pingxiang, staden som ligger närmast den vietnamesiska gränsen. Vi delade upp oss igen och letade efter både buss- och tågbiljetter. Efter mycket letande fick vi tag på tågbiljetter. Här fanns det faktiskt några skyltar skrivna på engelska, så det var lite enklare. Det var några timmar kvar innan tåget skulle gå så vi letade upp en väntsal.

Medan vi sitter där kommer vi plötsligt på att gränsen stänger kl 17.00 och att vi inte kommer att hinna fram med tåget. Vi kände verkligen inte för att stanna kvar i en avlägsen stad i Kina ytterligare en natt. Vi funderade på olika alternativ och tillslut gick två av oss ut för att leta efter en taxi. Vi hittade en taxistation i närheten av tågstationen. Plötsligt hade vi tio chaufförer runt oss, ingen pratade engelska. Vi tar fram papper och penna och skriver och ritar och efter ett tag har vi bestämt priset och fått en chaufför som vill ta oss till gränden.

Bilturen tog ca 2 timmar och det var en helt fantastisk väg som vi åkte. Vägen kantades av rosa och orange blommor och bergen tonade upp sig och blev bara högre och högre ju närmare Vietnamn vi kom. I dalarna låg små byar och här och där fanns små åkrar.

Äntligen var vi framme vid gränsen. Själv höll jag på att inte komma igenom för tulltjänstemannen tittade misstänksamt på mitt kort (det är ett bedrövligt kort) och tillkallade till och med en kollega innan jag efter tiominuters granskning äntligen fick gå igenom.

När vi kom fram till den vietnamesiska gränsen skulle vi betala 10 kinespengar/person till en tjänsteman, jag hör en annan asiatisk turist stå och småskratta bakom oss. Jag tittar på honom och han säger att vi bara ska betala 1 kinespeng/person. Typiskt, efter lite diskussion får vi betala den rätta summan och vi går vidare in i Vietnam.

Vi tar första bästa taxi från stationen (precis så som man inte ska göra enligt guideböckerna, men vi var trötta) chauffören tar oss till en liten privat busstation fast vi vill åka till den stora stationen (precis så skulle det gå stod i guideboken). Vi hoppade i alla fall på en minibuss som precis skulle åka till Hanoi. Chauffören körde som en biltjuv, hade på hög bedrövlig europop och skapade korsdrag genom att ha flera fönster öppna i bussen (sådant som man blir sjuk av). På vägen åkte vi förbi två allvarliga olyckor, varav i alla fall den ena var en dödsolycka. Vi såg armar och ben sticka fram i onaturliga vinklar under en vassmatta som hade lagts över personen. Det var fruktansvärt, men det skrämde inte vår övermodige chaufför som fortsatte att trampa gasen i botten. Naturen och omgivningarna var i alla fall mycket vackra.

Foton: Flashpacker Girl, Ewa

Vi blev avsläppta någonstans mitt i Hanoi, utan en aning om var vi var. Tillslut kom det en taxi förbi som vi stannade. Det visade sig att vi bara var några minuter från vårt hotell som redan var bokat och klart.

Klockan var 18:00 och äntligen var vi i Hanoi. Resan hade tagit ungefär 35 timmar. Vi hade inte ätit något ordentligt sedan Kung Fu restaurangen föregående kväll och vi var ordentligt trötta. Men nu var vi framme och vi hade några nätter i Hanoi framför oss, så vi hade tid att vila ut ordentligt innan det var dags för nästa äventyr.