Det är något speciellt med Aqaba. Kanske är det de höga, kala bergen som omringar staden som skiftar färg från gult på morgonen till rött på kvällen. Eller kanske det är vinden som fläktar så skönt fast luften egentligen är varm som i en bastu. Eller kanske det är lugnet som råder under dagarna eftersom det är ramadan, allting tycks gå i slow motion.
Våra dagar gick också i slow motion. Vi började ta längre och längre sovmornar. Vi kunde till och med somna till en stund efter frukosten innan vi gick och tränade på hotellets gym eller gick direkt ner till hotellets pool. Vi åkte inte ner till havet någon mer gång, det var alldeles för bekvämt på hotellet och alldeles för blåsigt och för stenig strand vid havet. Vi hörde talas om strandremsor som skulle vara helt fantastiska med ett havsliv som skulle vara helt spektakulärt om man kunde dyka, men vi åkte aldrig dit. Jag har aldrig någonsin lyckats koppla av så totalt på en semester tidigare, jag föll ner i en otroligt skön semesterkoma utan något som helst dåligt samvete över det. Det var en ny upplevelse för mig, vanligtvis går våra semestrar på maxfart, fullt ös hela tiden utan några större avbrott. Jag gillar det, men jag gillade det här också. Jag lärde mig att jag faktiskt kan slappna av och sova mer än sex, sju timmar under en semester. Jag kanske är utvilad när jag kommer hem, det vore första gången!
På kvällarna började vi upptäcka nya områden i Aqaba där det vistades mer folk och där vi inte behövde sitta ensamma på restaurangerna, även om det oftast bara var några få bord som var upptagna. Det verkar som om de flesta människor äter hemma med familjen men sedan går de gärna ut och umgås på caféer på kvällen. De äter glass, dricker fruktdrinkar och röker vattenpipa.
Lukten från luftpiporna låg tung på vägen tillbaka till hotellet. Det blev ofta tidiga kvällar men det var bara skönt.