De dimhöjda bergens Sapa

Det var dags att lämna Hanoi för att ta nattåget upp till Sapa. Sapa är en gammal fransk bergsstation som ligger i norra Vietnam i närheten av den kinesiska gränsen. Sapa är bland annat känt för sina risterrasser, etniska minoriteter och fantastiska miljö.

Det var svårt att sova på tåget, det gungade och krängde hela tiden. Vi kom fram tidigt på morgonen och blev upphämtade på stationen av hotellets buss som vi hade bokat in oss på. Det tog över en timme att ta sig till Sapa, vi åkte konstant uppåt på smala serpentinvägar. Utsikten var fantastisk, bergen var beklädda med skog och risodlingar i etage.

Väl framme vid hotellet fick vi veta att vi skulle bli tvungna att vänta i flera timmar innan vi kunde få våra rum. Jag kände mig väldigt hängig och började misstänka att jag hade åkt på en förkylning. Troligen från minibussen som hade tagit oss från vietnamesiska gränsen till Hanoi några dagar tidigare.

Det var betydligt kallare och fuktigare i Sapa än vad vi hade väntat oss. Det var disigt och emellanåt regnade det. I hotellets lobby fanns en öppen spis och eftersom vi frös satte vi oss framför den för att värma oss. Vi åt frukost och spelade kort under tiden vi väntade. Min förkylning blev bara mer och mer påtaglig. Vid det här laget var jag så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, jag somnade till och med till en liten stund sittandes vid bordet.

Vid tolv fick vi äntligen våra rum. Det fanns en värmemadrass i sängen men jag och maken fick den inte att fungera så vi kröp ihop tillsammans och för att hålla värmen och lyckades somna någon timme.

Efter att vi hade vilat ett tag gick vi ut för att se oss omkring i staden. Det hade slutat regna men det var fortfarande disigt och fuktigt i luften. Staden var otroligt vacker och helt annorlunda mot vad vi tidigare sett av Vietnam, speciellt arkitekturen skilje sig mycket mot landets övriga byggnadsstil.

Det kändes som om vi hade kommit till ett annat land, eller till och med någon annan kontinent. De flesta invånarna var klädda i mörkblåa broderade traditionella dräkter. Kvinnorna var allseles svarta om fingrarna vilket var ett resultat efter att de färgat sina tyger mörkblåa. De små barnen bar de på ryggen. Vissa av mammorna var så unga, de var dessutom ganska korta till växten så det såg så overkligt ut när de bar en liten bebis på ryggen, det kunde lika gärna varit en docka.

Foton: Flashpacker Girl

Tyvärr visade sig staden var hundra procent kommersiell. Det var marknadsstånd och hotell precis överallt. Kvinnorna satt i grupper på marken och sålde sina handarbeten eller gick efter turister för att försöka sälja något. De var otroligt ihärdiga, och hur mycket man än tackade nej, så fortsatte de att gå bredvid och visa upp sina grejer. Det gick inte ens att bli av med dem även om man försökte ignorera dem.

Vi letade upp en restaurang för att få lite varm mat i oss, maten var ok. Vi köpte med oss fika till hotellet och satte oss framför brasan i lobbyn och gottade på fikabröd, varmt te och kaffe. Hotellägaren kom och satte sig med oss och berättade om sitt liv i Sapa. Han berättade bland annat att han får betala 250 kr/m3 ved. Det är tokdyrt och ännu dyrare när man börjar titta på hur mycket de tjänar, tydligen är det billigare med el. I staden såg vi människor gå och rycka upp trädrötter, de skulle tydligen ha det för att elda med. Ägarens lilla fyra åriga dotter satte sig också med oss och tog fram papper och pennor, jag gjorde henne sällskap. Vi ritade blommor och fjärilar.

På kvällen fick vi hjälp med att ordna så vi fick värme till våra sängar, så efter en varm dusch kunde vi lägga oss i uppvärmda sängar, men det gällde att inte sticka ut en arm eller en fot för långt utanför sängen, för då blev man kall på en gång.