Orangutangerna i Sepilok

Dag 21. Det var dags för ännu en tidig morgon, 4.30 ringde klockan. Vi checkade ut men lämnade kvar större delen av bagaget på hotellet. Hotellet skickade med oss varsin påse med frukost som vi planerade att äta på flygplatsen. Vi tog en taxi till flygplatsen och satt oss på ett plan som tog oss till staden Sandakan som ligger på andra sidan Borneo. Flygningen tog 35 minuter. En sådan kort sträcka har jag aldrig flugit förut, om vi hade åkt buss istället hade samma sträcka tagit flera timmar.

Vi tog en taxi direkt från flygplatsen till Sepiloks rehabiliteringscenter för orangutanger. Nu ska ytterligare en dröm gå i uppfyllelse, jag ska få se orangutanger på riktigt nära håll!

Först fick vi se en film om arbetet på centret, därefter fick vi gå in i själva parken. Man går på speciella stigar och på vägen såg vi några apor långt uppe i träden. Vi gick vidare till utfodringsstället. Vi hade tagit reda på vilken tid aporna skulle matas, så vi var där i god tid. Det var riktigt varmt ute idag och vi blev alldeles genomsvettiga av att stå och vänta på att aporna skulle få mat.

Äntligen var det matdags, genast dök några hungriga orangutanger upp, de åt mat och showade för oss i träden och i repen. Det var packat med människor på utsiktsplatsen och vi fick puttas lite för att se bra.

Två av orangutangerna hoppade upp på räcket där vi stod och sedan hoppade de ner till oss åskådare. Två vakter var hela tiden med för att aporna inte skulle bli skrämda av oss. Den ena sprang in i skogen ganska fort men den andra stannade kvar bland oss och betraktade sina kompisar när de åt. Efter ett tag kom han tydligen på att han befann sig bland människor och inte apor och blev lite rädd. Vakterna var uppmärksamma och skapade gångar mellan alla åskådare så att även den här apan tillslut kunde ta sig ut i skogen igen. Närmare än så här kommer jag aldrig komma en orangutang igen!

När orangutangerna hade ätit klart och försvunnit in i skogen vågade sig de mindre aporna fram. Man såg tydligt att en sträng hierarki gällde. Stor kommer först och liten kommer sist.

Foto: Flashpacker Girl, Flashpacker Woman

Att besöka Rehabiliteringscentret för Orangutanger i Sepilok var inte som på TV. Lyckan att se orangutangerna var stor men alltför kort. I den här delen av parken fanns bara några få orangutanger och de minsta och sötaste fick vi åskådare inte tillträde till. Om man ska besöka centret så bör man verkligen vara där när aporna matas annars riskerar man att inte se några apor alls.