På vägen till nästa grupp tempel stannade vi till i en liten by där invånarna tros härstamma från de människor som byggde Banteay Samré. Vi gick runt bland deras hus och tittade när de tillverkade palmsocker. De använde sig av stora kärl som de kokade palmjuicen i tills den tjocknade. När den hade kallnat lite var det dags att lägga smeten i formar och när det hade kallnat rullas sockret in i palmblad. De tillverkade även en hel del småprylar i rotting. Försäljningen av sockret och rottingprylarna var deras stora inkomstkälla så självklart passade vi på att köpa med oss både socker och grytunderlägg hem.
Efter det snabba stoppet i byn bar det nu av mot Western Baray. Vid den här tidpunken började det kännas som om templen upprepade sig och började se likadana ut. Vi gick runt templet men var mer intresserade av att höra på vår guides berättelser om sin uppväxt och om sitt liv i Kambodja. Han berättade bland annat att han under en period hade arbetat ute på fälten. När han inte hade haft matlåda med sig blev han tvungen att antingen försöka fånga fisk i en sjö i närheten eller så brukade han jaga kobror eller råttor för att sedan tillaga dem och äta till lunch. Han berättade att han var en mästare på slangbella, vilket kom till hands i jakten efter lunch. Skogsråttorna smakade bättre än de som bodde i städerna eftersom de sistnämnda livnärde sig på sopor. Råttan skulle sedan grillas, att koka soppa på köttet var helt uteslutet för då smakade det tydligen förskräckligt illa.
Nästa tempel var Ta Som. Till en början trodde vi att templet bara var ett i mängden av alla de som vi nu hade besökt, men en bit in i området vi fick en glädjande överraskning. Runt den ena av portarna inne i templet hade ett träd växt runt öppningen så att rötterna nästan helt täckte stenarna. Under trädrötterna kunde vi skymta fantastiska ornament. Det var nästan inga andra turister där samtidigt som oss så vi kunde för en gångs skull ta massor med kort i lugn och ro utan att ett gäng färgglada koreaner med paraplyer råkade komma med på bilden.
Vi skulle hinna med ytterligare ett stopp vid templet Preah Neak Pean innan det var dags för lunch. Det lilla templet omringades av fyra mindre bassänger som under regnsäsongen var vattenfyllda men som nu var torrlagda. Från början stod det fyra statyer i varje bassäng men idag fanns bara en kvar. När bassängerna var vattenfyllda skulle det se ut som om statyn flöt i vattnet. Troligen skulle upplevelsen ha blivit betydligt mer fantastisk med vattenfyllda bassänger än det vi upplevde. Vi tog en promenad runt templet och sedan åkte vi vidare igen.
Nu var det äntligen tid för mat. Vi åt lunch på en liten lokal restaurang som även var en klädesbutik. En färgglad tupp sprang runt vårt bord och pickade efter matrester i sanden. Försäljare kom till fram till oss och ville sälja kläder och sjalar. Maten var ok. Efter maten var det dags att åka vidare igen.
Nu var det bara ett tempel kvar att besöka, och i ärlighetens namn så började vi bli rysligt trötta på alla tempel. Vi besökte templet Preah Khan som visade sig vara ett av de största tempelområdena i Angkor. Tyvärr var området i ganska dåligt skick och de flesta byggnaderna bestod av ruiner, men vi fick i alla fall en uppfattning om dess storlek och vi såg spår av vackra ornament och statyer. Det skulle vara spännande att återkomma dit om några år om arkeologer får chansen att restaurera templet till något bättre skick.
Nu var dagens guidade tur slut. Det var skönt för vi var riktigt trötta nu. Vår fantastiska guide hade varit helt underbar och vi var riktigt nöjda. Vi bestämde oss trots allt för att inte utnyttja den sista dagen till att besöka ännu fler tempel. Vi kände att vi inte kunde ta in fler intryck nu. Templen började flyta samman i våra tankar och det började bli svårt att skilja dem åt. Nej, den sista dagen planerade vi istället tillbringa i poolen och mot kvällen skulle vi åka in till staden och passa på att köpa några souvenirer och äta massor av god mat och dricka mangosmoothies.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar